En Inarestaurang

En Inarestaurang

En kantstött pizzatalrik med en flan (brylépudding) på.

La China i Almuñecar, en äkta tapasrestaurang. Det är här jag möter en annorlunda krogidé, en gammal en och antagligen utrotningshotad. 

Konceptet går ut på att medan man sitter och dricker, förslagsvis öl, så sätts det en talrik med någon liten smårätter framför en på bordet. Innehållet på tallriken förväntas alla runt bordet dela på. Man bestämmer inte själv vad man får, då får man betala. Man bestämmer inte heller när maträtterna ska komma utan de portioneras ut i maklig takt. 

Det kan verka som en mindre lysande affärsidé att ge bort mat men La China är den restaurang med flest besökare. Vi och många med oss ger rikligt med driks när vi går hem, kanske motsvarande den maten man åt. Så när allt kommer till kritan är detta en genial affärsidé.

I fallet La China slipper man den påkostad inredningen och porslinet är udda och kantstött men det vägs upp av en känsla av att man verkligen är välkommen. Det kan ta ett tag att förstå sig på spelreglerna som hur mycket man förväntas dricka och är det ok att välja alkoholfritt?

I söndags när vi gick dit vid 6-tiden på kvällen kom vi i samma våg som de andra svenskarna. En underlig känsla som man får vänja sig vid. Vill man äta vid 6 så blir det med nordeuropeer. Vill man bete sig Spanskt ska man hålla hungern stången till 8-tiden.

Svenskarna i Almuñecar i januari är inga standardturister, de bor här över vintern likadant som vi försöker göra.

En restaurang som denna vill jag ha en dag. En som delar ut smårätter som jag får bestämma över. En som vågar ha kantstött porslin. En som får folk att återvända. En Inarestaurang!